Jag vet inte om planeterna står helt fel men det verkar som många mår dåligt just nu eller drabbas av varierande grad av elände. Själv har jag just nu en suboptimal arbetsmiljö pga ”ledningen”, håller på med ett tröttsamt bostadssökande och känner en allmän frustration över att livet står och stampar. Det har fått ångestmonstret att vakna till liv big time. Så varje morgon i några veckors tid har jag fått en knytnäve ren ångest rakt i solarplexus så fort jag slår upp ögonen.
God morgon världen. Eller inte.
Det är slitigt att må dåligt och kämpa dagligen. Livet slutar inte snurra och alla måsten försvinner inte även om man vill bara visa världen långfingret och gömma sig under täcket.
Det är många som kämpar med ångest, depressioner, ätstörningar och livets oväntade WTF-utmaningar. Jag kan känna tröst i att inte vara ensam, även om jag inte önskar att någon mår dåligt. Mitt i allt har jag haft väldigt tur, jag har fått möjlighet att gå i behandling hos skickliga terapeuter och jag har haft läkare som varit engagerade.
Det finns en tavla av Jan Stenmarck med texten. ”En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart.” Det är kanske så det är. Med vad tröstar det när hela ens flyktsystem löper amok eller glädje känns som ett avlägset minne?
När livet är tungt, stressigt, ångestfyllt, deppigt eller all of the above så finns det några strategier jag tar till. Här kommer en lista med de strategierna, kanske mest för min egen skull.
Sänk kraven. Barnen dör inte av färdigpizza till både lunch och middag. Den här texten behöver inte ligga på Nobelpristagarnivå och min nästa jobbrapport behöver inte vara ett revolutionerande mästerverk.
Säg emot ångesten/de negativa tankarna/deppet. När jag oroar mig för allt och inget har jag ett litet mantra: ”kanske, kanske inte. Du vet inget om framtiden”. Det rabblar jag religiöst om och om igen. Ångesten får inte härja fritt, jag säger emot. Gärna så fort jag märker att mina tankar blivit nattsvarta.
Bryt de dåliga vanorna. Mår jag dåligt och isolerar mig blir det värre. Äter jag sämre så blir allt jobbigare. Alla de där dumma valen får mig att må sämre längre.
Ta hand om mig själv. Ät god mat, byt till fräscha sängkläder, bär favoritparfymen, titta på en älsklingsfilm, unna mig en tidning. En promenad kan vara det enklaste och bästa knepet för en liten dopaminkick.
Det är okej att vara svag och att säga det. Ibland är det att hålla fasaden som är det jobbigaste. Jag har verkligen uppskattat när vänner och arbetskamrater sagt att de tycker något är jobbigt. Det har inte fått mig att tycka mindre om dem och om jag är ärlig om mitt mående tycker de inte sämre om mig.
Så all kärlek till er som kämpar av en eller annan anledning. Vi klarar det, vi är starka.
Otroligt viktigt och bra inlägg. Inte ens Beautybloggare är på topp jämt men du är ändå bra!