Det har varit Oscarsgala i helgen. Det är inget jag tittar på men bilder på festklädda kändisar kan jag inte motstå. När jag spanade på bilderna, läste artiklarna och scrollade i kommentatorsfält noterade jag snabbt att fokus låg på hur många kändisar nästan var oigenkännliga på grund av botox, fillers och deep plane ansiktslyft.
Det var många kändisar som såg ovanligt släta och uppstramade ut för sin ålder. Själv var jag tvungen att titta lite extra innan jag kunde identifiera Demi Moore. Stackars Jim Carrey råkade ut för samma sak innan Oscarsgalan. Han skulle motta en utmärkelse men det var hans nya utseende som fick stora tidningsrubriker. Det ledde till och med till spekulationer att det var den riktiga Jim Carrey, utan en dubbelgångare, som mottagit priset.
”Varför ser alla likadana ut” var en tidningsrubrik och det är en fråga jag känner igen från både artiklar och kommentatorsfält. Alla gör behandlingar och ingrepp för att nå ett väldigt specifikt ideal. Samtidigt har ozempic-smalheten spridit sig över Hollywood.
Plastikkirurgin och behandlingarna kan ge ett så naturliga att det är svårt att säga vad en person har gjort. Vi kan bara avgöra att något har gjorts. Vi vet att 50+ Nicole Kidman inte ska vara slät som en tonåring. Fokus blir att spekulera om ingrepp och jämföra bilder för att lista ut vad som har gjorts och när.
En konsekvens av det här är att kändisar delas in i två kategorier, de som väljer bort större ingrepp och är stolta över sina ålderstecken. Isabella Rossellini gjorde precis detta häromveckan men lyfte att ålderdiskreminering gjort att hon tappat jobb. Sedan finns det de som gjort ingrepp och pratar om det, även om jag misstänker att få kändisar vill medge just hur mycket de gör för att behålla sitt utseende. Många har uppenbart gjort mer än bara botox. Jag tänker bland annat på Lindsay Lohan som hävdade bestämt i Elle att hon minsann inte hade gjort något ansiktslyft och det var helt galet att ens antyda det. Istället beror hennes utseende på laser, hälsosam diet och lite botox. Ingen kommentar från mig på det.
The Guardians krönikör Brigid Delaney ser i skådisarna på Oscarsgalans röda mattan en större, oroande utveckling. Kändisar har alltid varit trendsättare och inspirerande skönheter. Det börjar ändras. Kändisarna ser inte mänskligt vackra ut längre, idealet är utmärglad och fixad. Vi tittar med oro, inte beundran, på de slimmade kropparna. Den tajta huden, puffiga kinderna och plutiga läpparna skapar inte attraktion utan frågor och obehag. Vad har hon/han gjort för ingrepp? Delaney menar att det är problematiskt om personer i filmer och tv-serier inte längre kan reflektera tillbaka det normala men också det uppnåbara.
Vad tänker du om det här?